Supermän och grekisk sleaze

Såg om en turkisk-italiensk favorit och lite nytt grekiskt snusk i helgen: 3 Supermen against Godfather, Island of 1000 Rapes samt Operation Orient. Förstnämnda tröstsågs efter den ohyggliga upptäckten att mitt turkiska 3 Supermen at the Olympics-original, filmkvällens planerade huvudattraktion, var överspelad med ett eländigt tonårsdrama. Grr! Nåväl, här kommer omdömen på sedda filmer:

3 Supermen against Godfather (Italo Martinenghi, 1979) utspelar sig i Istanbul. En tysk professor demonstrerar sin nya uppfinning, en tidsmaskin, genom att färdas rymdvägen tillbaks till medeltiden där två bysantiner gömmer nationalskatter. Tillbaks till nutid anläder Cüneyt Arkın, FBI-agent tillika karategud, för att bekämpa Gudfaderns knarkimperium och förhindra att tidsmaskinen hamnar i orätta händer. Snart tyr sig Cüneyt till sina två spexiga vänner supermännen och hela trion drar på sig sina trikåer för lite hederlig brottsbekämpning, till en början i Lion Man-borgen. Professorn kidnappas, men förlorar minnet efter att Gudfaderns medhjälpare, en dvärglik man med extremt gnällig New York-accent, råkat utlösa tidsmaskinens inbyggda självdestruktion. Misslyckad elchocksbehandling gör professorn till sexgalning och han kidnappas i en likkista av två supermän utklädda till sjuksköterskor. Efter magdans fångas de båda in, men fritas av Cüneyt och nu början jakten på professorns stulna formula, vilken göms i hattar och bollas runt som fan resten av filmen.

Fantastiskt underhållande äventyrskomedi regisserad av Italo Martinenghi i samarbete med turkiske storproducenten Türker Inanoglu. Filmens starka sidor är det vilda tempot, buskiskämtens idiotkaraktär och supermännens fightstil med komiska ljud och höga hopp. Cüneyt ser morsk ut i åtsmitande trikå och klämmer in flera standardtricks med studsmattor. Dessutom har Nico Fidenco skrivit det ettrigaste soundtracket någonsin, nästan olyssningsbart och så långt ifrån hans sympatiskt tillbakalutade Black Emanuelle-scores man kan komma. Filmen är visserligen långt ifrån lika snurrig som exempelvis Çılgın Kız ve Üç Süper Adam, men har klara förtjänster och rekommenderas starkt.

Om Turkiet, mina filmiska hemtrakter, förknippas med tok tycks Grekland vara en kontinental sleazebrunn att ösa ur (turkarnas enda svaghet är ju att de inte kan göra hård sleaze utan att blanda in buskiselement eller hänge sig åt trött porr). Själv har jag som de flesta tidigare sett standardtitlarna Island of Death, Singapore Sling och Emanuelle – Queen of Sados, vilka alla gav mersmak.

Island of 1000 Rapes (Kostas Doukas, 1973) börjar som ett erotiskt triangeldrama i den grekiska övärlden. Två kvinnor är rivaler om en hårig playboy, de har passionerat sex och i buskarna smygtittar två förrymda skurkar varav en impotent. Snart anländer en båtlast kåta badgäster. Den impotente ogärningsmannen surar till vid åsynen av näckande badflickor i vassen. Han muttrar ”porni, porni, porni…” och minns sina sexuella tillkortakommanden i gula flashbacks (man får se frugan skratta hånfullt och straffas med döden under bryskt zoomande). Dags för terror då badgästerna tas som gisslan, men skurkarna är mer lyckade som harmlösa voyeurer än hårdföra terrormän så särskilt brutalt blir det aldrig. Kalejdoskopiskt foto piffar upp några solkiga sexscener. Upplösningen är att fule skurken sodomerar en tjej, hoppar/dansar nöjt och slår sig för bröstet som en apa. Impotensen är besegrad, men döden är närmare än man tror! En småtrevlig sleazefilm i passande miljöer med vitkalkade hus och mörka stränder. Ovanligt vågad för att vara så tidig. Musiken är en blandning av folkmusik, funk och lite westernaktigt gittarplink som ökar i tempo.

I Operation Orient (Ilias Milonakos, 1978) gör Gordon Mitchell en standardroll som surmulen ledare för ett internationellt knarksyndikat. Hans mästerliga plan är att smuggla heroin i en antik egyptisk staty med hjälp av korrupta tjänstemän knutna till amerikanska regeringen. Men statyn stjäls av buffliga bikers i en konkurrerande liga. Gordon Mitchell tycker det är djävligt taskig stil och nu börjar en kamp på liv och död. Tja, handlingen påminner mest om Blåst på 20 miljoner, men är egentligen bara utfyllnad till sleaze involverande Anna Maria Clementi från Emanuelle and the Last Cannibals. Filmen känns mindre grekisk än Island of 1000 Rapes och drar åt standardiserad eurotrash med fulaction och mycket naket snarare än exotiskt tok. Bäst är soundtracket: funkig rock med lite psych-vibbar och kufiska ljud. Ilias Milonakos är mest känd för Emanuelle – Queen of Sados och Love Camp regisserad tillsammans med filuren Christian ”Lanoo” Anders.